Vi tog vår sista promenad och han fick bestämma vägen.
Stannade och luktade, tittade ut över åkern. Allt gjorde vi i hans takt.
Stannade upp ibland, kände vinden, lyssnade på skogen och dess ljud. Blickade framåt. Inte en gång såg han sig om. Hundar är
sådana, dom ser framåt. Det som varit tillhör det förflutna. Vad finns bakom
nästa krök? Ett rådjur att jaga? En spännande fläck att lukta på?
Vi gick vår promenad och pratade om livet och döden. Döden är
inget att vara rädd för, den gör inget ont. Det är saknaden som gör ont,
oerhört ont. Men själen lever vidare, det är min tro.
Därför vet jag att han
alltid är med oss, på ett eller annat sätt.
Emil 2003 – 2015
En mycket speciell liten tax