Men när fritiden blir ens arbete då? Min utbildning som jag går (för er som missat läser jag till Hästfysioterapeut) har gjort att jag självklart träffar nya människor och hästar under mina besök i olika stallar. En del besöker jag en gång och endast då, medans andra blir återkommande kunder som jag besöker med jämna mellanrum. När jag lämnar ett stall där jag börjar lära känna en viss häst, funderar jag en del på dennes problem (om det finns något) även hemma. Finns det inget problem, dyker hästarna upp i mina tankar ändå med jämna mellanrum. Ibland kanske jag inte besökt just den hästen på ett tag, då kan jag undra hur den mår, om den kanske skulle behöva ett nytt massagebesök? Det händer ju såklart att hästar blir sjuka och inte längre kan finnas bland oss. Än så länge har jag inte varit med om att en patient (häst) blivit sjuk och framtiden varit osäker för denne..... förrän nu.... Jag kan inte hjälpa att jag tänker på den stackars hästen, jag känner mig förtvivlad över att inte kunna göra något. Sjukdomen den drabbats av har jag ingen möjlighet att göra något åt och det känns förtvivlat tråkigt! Givetvis tänker jag även på ägarna, hur tråkigt måste det inte kännas?! Jag kan inte ens föreställa mig, har inte själv behövt ta bort någon häst (peppar, peppar) men bara tanken på det gör ont. Jag hoppas, hoppas att det kan gå att göra något, för jag vill så gärna träffa denna häst igen. Jag hoppas för ägarnas skull att den tillfrisknar.
Så...att inte ta med sig jobbet hem är inte alltid så lätt... Speciellt inte när man brinner för det man gör!
Jag tänker på er, ni vet vilka ni är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar